Lalla i London

Jobb på Mansion House med den norska ambassadörskan som gäst i torsdags.

Äntligen en rockabillykväll i fredags.

Servade en private box på Fulhams hemmamatch på lördagen.

Så har de senaste dagarna sett ut.

 

Det första är det väl inte så mycket att orda om egentligen, men jag tänkte ta tillfället i akt att göra det ändå. Det va ett himla rännande i trappor upp och ner med mat som vanligt helt enkelt. När jag jobbade där för en massa år sen, på stenåldern när jag bodde i London förra gången, så var det de bästa skiften. Nu tror jag ta mej katten att de är bland de sämsta. All mat ska serveras på tallrik från köket två trappor ner. Är det 4 rätter så är det 20 gånger fram och tillbaks. Killen som än manager i matsalen är jättetrevlig, deras toppmanager inte lika underbar. Så är det det här med att stå och vänta i hallen mellan rätterna. Jag förstår faktiskt inte alls vitsen. Vi ska bara stå där, utanför dörren till middagen. Tidigare väntade vi i trapporna, nu hänger vi runt och får gästerna att känna sig obekväma, eftersom de måste passera mellan två rader av servitörer om de skulle råka behöva på toa. Konstigt. Och som sagt, obekvämt för både gäster och oss (notera här att vi inte har så stor betydelse...)

 

Fredagskvällen blev helt ok, trots att jag inte har en endaste rockabillykompis i London. Har känt till det specifika eventet som hölls på en pub nere vid floden i Putney ganska länge. Hade såklart hoppats på att nån skulle stå ut med Elvis mfl ett par timmar, men fick inget napp. Så på onsdagskvällen bestämde jag mig helt sonika för att dra på mej rock'n'rollklänningen och klackar för att dra ut på egen hand. Visserligen hade det varit roligare med sällskap, speciellt som det visade sig att det var långt ifrån fullsatt, men var nöjd ändå med musiken och det var ju därför jag gick. Dessutom fick jag en intressant ny kontakt, nämligen med arrangören. Hade ett litet snack om att kanske göra nått ihop nångång. Skulle vara kul!

 

Lördagens fotbollsäventyr på Craven Cottage började med fel information, så jag var drygt en halvtimma för tidigt till jobbet. Jippie, eller tvärtom. Blev skickad till de privata boxarna som har fått namn efter Fulham FC's store hjälte, Johnny Haynes. Servade ett gäng holländare och hade ett rätt så trevligt och soft skift. Kunde till och med se större delen av match, till viss del live och resten på tv:n inne i logen. Och ojoj, en spännande kamp var det, som den värsta berg- och dalbanan! Middlesbrough ville ju gärna vinna, så de skulle bli klara för Premier League nästa säsong, men efter att deras spelare Friend inte levt upp till sitt namn, utan varit ovänlig mot en Fulhamspelare i straffområdet och blivit utvisad, så var de en man kort och Fulham fick övertag. Till slut vann hemmalaget med 4-3 på övertid. Gôtt.

 

Söndag ska ju vara vilodag, men istället gick jag på en guidetur med bara en gäst. Har träffat henne en gång tidigare, hon kom nästan precis hit till London och hade andra tjing på singelrummet i lägenheten. Jag ångrade redan när hon såg rummet att vi redan lovat bort det och ångrade det igen idag. Hon är jättetrevlig och lättsam att umgås med och skulle ha passat ypperligt som sambo. Efter promenaden gick vi till en riktig pub (alltså en äkta, old fashioned, inte en sån där vinbarspub), åt lunch och dillade om ditt och datt. Kul!

 

Sen va jag tvungen att åka till söndagsångest på Oxford Street. Ärligt, varför måste alla turister hänga där? Kollade på hundra miljoner byxor och allt jag ville vara att hitta ett par billiga svartamed lagom vida ben och fickor. Lätt som en plätt trodde jag. Med facit i hand... HAHAHAHA! Fatta mängden brallor med fejkfickor. FEJK! Vad är vitsen med att göra sig omaket att sy i ett blixtlås till en ficka när det är tomt bakom? Orkar inte... Får testa igen, för mitt ena jobbpar har gått sönder och är i princip olagbara och nu har jag bara ett par som jag kan använda. Bläääää.