Lalla i London

En dag, helt plötsligt, så är det bara nog.

Korgen är full.

Bägaren rinner över.

Det är precis vad som hände i fredags.

 

Det här inlägget kanske är mest intressant för mina vänner (om ens för er), men jag behöver ventilera det. Jag har under en längre tid trivts mindre bra på jobbet. Det har funkat, men inte varit toppen. Efter nyår har dock den negativa spiralen nedåt varit som vattenrutchkana. Det har gått från okej, via sämre till ett litet helvete på kort tid. Vad är det som varit fel? Ganska mycket. Vi kan ju börja med grunden och det som känts jobbigt under en längre tid:

 

* Pendlingen. I London pendlar alla. Nästan iallafall. För mig är det okej att åka en timma till jobbet - det är lite av ett skämt att det ju tar en timma om du ska åka någonstans alls i London. Problemet har varit rutten. Jag har först promenat 10-12 min och sedan använt följande kommunikationsmedel i nämnda ordning: tunnelbana, overground*, tunnelbana och buss. Om allt funkat och varit i tid så har det tagit ganska exakt en timma och jag har varit på jobbet 20 min innan jag börjar. I genomsnitt en gång i veckan eller möjligen varannan vecka (i bättre perioder) så har en eller flera av de olika bytena varit försenat eller till och med inställt. Vips rör det till allt och jag kommer till jobbet 30 minuter senare än vanligt, dvs 10 minuter försent.

 

* Lönen. Vissa tycker att lönen är okej, jag kan överleva och betala mat och räkningar men jag vill gärna leva åxå (återkommer till detta). Jag har månadslön på mitt jobb, och den är absolut högre än en vanlig timpeng. En  lön i London är för övrigt inte som i Sverige. Väldigt många tjänar mindre än existensminimum. I England finns något som heter minimum wage, vilket är £6.50 i timmen om du är 21 år eller äldre. I London räknar man med att minimilönen borde vara £9.15. Tyvärr är det otroligt vanligt att serviceyrken håller sig till den lägre timpengen.

 

* Hur oorganiserat det är. Jag hade förväntat mig att ett svenskt företag hade svenska rutiner, men så är det inte. Jag har slösat många timmar på att bara vänta på saker eller bolla runt mig själv mellan personer som inte kan hjälpa. Allt tar för mycket tid och är för trögt när jag försöker vara effektiv. Jag vill att saker ska gå att lösas på ett bra sätt inom en vettig tidsram och att deadline faktiskt är deadline.

 

Samtidigt som jag brottats med ovanstående saker så har jag sedan en tid tillbaks tänkt mer och mer på det här med event. Ni vet väl kanske att jag jobbat lite extra som servitris och ni som känner mej vet ju vilka grejer jag varit med och skapat, drivit och ordnat i Sverige. Jag vet att jag kan, men behöver kanske pusha mej över kanten till det okända för att verkligen få saker att hända!

 

Sorry, men nu övergår jag till den mer personliga biten, för det är den som drivit fram beslutet att säga upp mig imorrn (måndag). Det är mer en översikt än detaljer:

I höstas fick vi en ny chef på avdelningen och hen (jepp, hen) är inte direkt en favorit generellt sett. Däremot har hen ett par egna favoriter. I höstas kritiserad teamet hens agerande, hur vi tilltalas och saker och ting sköts. Jag var inte den drivande kraften, men det verkar som om jag nu offras för att hen ska visa sin styrka och makt. Från nyår och fram till nu har det varit kritik, kritik, kritik utan att på något sätt vara konstruktivt och under veckan har jag insett att min (prov-)anställning inte kommer förlängas. Jag tycker inte om att spela spel, men tyvärr kan jag inte sitta och ta emot mer skit för att sedan bli uppsagd. Det är att sätta mig själv i en dålig position. I fredags rann som sagt bägaren över, och när jag såg klart vad som är på väg att hända så bestämde jag mig för att säga upp mig, vara före på bollen och inte vänta på det oundvikliga.

 

Under veckan har tårarna bubblat över ett par gånger under arbetstid, vilket i förlängningen har lett till att jag inte skött allt på bästa sätt. Det är flera i mitt team som känner till hur upprörd och ledsen jag varit och att jag kommer säga upp mej, vilket just nu inte känns så bra. Det hade varit snyggare av mig att gå direkt till chefen. Dock är jag en känslomänniska, och när de sett att jag mått dåligt har de ju såklart undrat. Dessutom har jag haft ett uppdämt behov av att diskutera detta för att ta rätt beslut och då är det ju just de här människorna som förstår.

 

Vad händer nu? Jag vet inte än om jag kommer få gå hem direkt efter samtalet i morgon. Som sagt var, England funkar inte som Sverige och man har som anställd inte alls samma trygghet. Det kan vara så att det är tack och hej direkt, beroende på kontraktet (och hur nervösa de är för hur jag kommer påverka teamet). Kanske kommer jag jobba kvar en vecka eller två, men jag vet inte. Självklart är jag rädd. Jätterädd. Jag har inte tjänat tillräckligt med pengar för att ha besparingar, jag kommer med stor sannolikhet få panikbörja på ett jobb med minimilön och om jag får jobba heltid så kommer det troligen ändå inte att räcka till mer än hyra och månadskort för resor. Jag hoppas jag har pengar till mat, men är inte säker... Jag vet att jag måste göra det här, och mitt hopp är ändå att det ska leda till något positivt. Jag skrev ju tidigare om lönen, och mitt mål är att tjäna minst £30 000 om året inom två år. Det är kanske ett orealistiskt mål, men måste sikta dit. I första skedet ser jag runt £25 000 som en skälig lön för att både överleva och leva! Jag MÅSTE hålla fast vid min positiva attityd och känsla. Hur många gånger kan livet sparka mej i magen liksom?

 

 

 

* Overground är som en tågförbindelse som går som en ring runt centrala London, mestadels i zone 2 och 3