Lalla i London

Det är en massa snack om hur dålig sjukvården är i England, om alla köer och gud vet allt. Nu är jag ju iofs en sån där lyxinvandrare, så kanske fick jag gå före (vilket jag betvivlar, för så akut var det inte) men när jag var till doktorn för min onda, snea fot igår så skickade hon mig direkt till röntgen och där fick jag vänta i kanske 30 minuter trots att det var drop-in för ett ganska stort upptagningsområde. Vips så var det klart och jag var på väg hem igen med beskedet att kontakta min doktor om sju dagar så de hade lite tid för att titta på plåtarna, skicka dem till min vårdcentral och kolla dem där också. Besöket igår och idag kostade tillsammans noll pence. Det är gratis, och bekostas av det som motsvaras av landstingsskatt på ca 8% som dras på lönen. Undrar vart pengarna tar vägen i Sverige?

 

Det känns lite som om dagens känsla är lättnad. Först för hur smidigt det gick med röntgen, sen tanken på att ikväll är det sista skiftet med en manager som precis börjat på ett av mina jobb och inte hör till den trevliga kategorin (när de andra två cheferna på samma nivå också klagar, då vet man liksom...) och sist men inte minst för att jag snart slipper trasslet med alla lösa skift som ändras, avbokas, flyttas, förkortas och allt vad de kan hitta på. Har precis pratat med agenturen som jag jobbar extra med och de undrade om jag kunde tänka mig att inte jobba på Stamford Bridge (25 minuter och ca £3 från mej) där jag är bokad imorrn och istället åka till Ascot (mer än en timmas resväg enkel väg och typ £25 i resekostnader). Nej, faktiskt inte. Att jag måste åka kl 7 efter att ha jobbat till 24 ikväll lockade inte heller kan jag säga. Som tur va så slapp jag. Hur GÔTT ska det bli att ha ett vanligt jobb tror ni? Är tokigt glad. Och som sagt var lättad!