Lalla i London

Precis så är det. 

Under fettet som fastnat på magen, låren, armarna, halsen, överallt, så är jag någonstans inne i huvudet fortfarande smal. Eller iallafall smalare. För två och ett halvt år sedan var jag ganska nöjd med min vikt. Hade förlorat en del av de överflödiga kilona genom att äta nyttigare och träna (fast jag tyckte det va urtråkigt), kläderna satt bättre och jag mådde allmänt bra. Då hade jag i och för sig även tappat en hel annan persons vikt som tyngde mig också och dessutom precis bestämt mig för att flytta tillbaks till London, vilket bidrog till mitt lättare jag. Så kom jag hit, till London. Matvanorna blev sämre igen, framför allt för att jag inte kunde ha med en normal matlåda till jobbet och eftersom jag alltid var hungrig började jag äta snacks och godis för att snabbt få upp blodsockret, vilket givetvis gjorde att jag ökade i vikt. 

 

Jag har försökt bromsa, vända trenden, äta bättre och försöka gå ner igen, men hela tiden så går vågen uppåt. Det är inte så att jag inte vill, inte bryr mig, inte fattar, utan bara att det är så förtvivlat SVÅRT! Speciellt nu, när jag är ganska fattig och måste äta det som bjuds på jobbet till exempel. Sedan jag började jobba med catering i februari har jag gått upp ca 8 kilo. Inte alls bra. Mina fötter mår uselt och jag misstänker starkt att det har med vikten att göra. Det gör ont, verkligen ONT i dem (och det är inte bara för att jag skadade tån). 

 

Nu tänker jag göra ett nytt försök. Kör Sober October (inget gott vin för mej denna månad), försöker minska på socker, framför allt i form av kakor, godis etc (sånt som finns framför mig och frestar varje dag alltså...) och äta mer grönt igen. Ett av mina problem är att jag blivit sockerberoende, ett annat att jag inte gillar grönsaker sådär vrålmycket... Försöker rabbla mitt mantra hundra gånger om dagen. "Jag ska bli smal, jag ska bli smal, jag ska bli smal..." Än så länge har det iallafall fått mej att avstå från ganska många onödiga småkakor, men chipsen är fortfarande svåra att motstå när de frestar framför ögonen, munnen, fingrarna. Alldeles för lätt att poppa in ett flarn i käften. Tänker inte ge upp, försöker vända tankarna och ändra mig. Tankens makt, ni vet...!