Lalla i London

Kan ju med lätthet konstatera att jag är en West London Girl. De gånger jag passerat gränsen till East End är lätträknade, och för mej är "min" sida den bästa. Förra veckan gjorde jag dock ett av de sällsynta besöken därborta i öst.

I tisdags hade vi en inspirationsdag med jobbet. Hade försökt vara strategisk och föreslagit en rundtur i Knightsbridge och Kensington, då restiden dit hade passat mej ypperligt. Nu ville chefen annat och tilldelade mig en plats i den gruppen som skulle på besök till andra sidan stan. Bet ihop och satte mig lydigt på tunnelbanan till the City för att möta upp mina kompisar vid Liverpool Street.

Den första anhalten var en möbelaffär, och via andra spännande interiörbutiken till ett hotell och fler shoppingtempel gick dagen i ett huj. Tänkte tipsa om nått helt speciellt och kul som vi råkade på under vägen, nämligen Barber & Parlour. Så himla härligt ställe; en frisersalong, fik, bar, bio och butik i ett! Kaffet var prisvärt, servicen utmärkt och vi bjöds dessutom på mackor för "de hade några över". Snacka om bra marknadsföring! Är du i östra London runt Brick Lane och Shoreditch - MISSA INTE :)

 

 

I torsdags gjorde jag mitt första skift på extraknäcket. Låt mej säga så här: om det inte var för erfarenheterna jag får så skulle jag inte jobba där igen...

Det är ett jobb som casual waitress, dvs servitris när det finns behov. Jobbar för en agentur, så behov finns det alltid på olika ställen. Den här gången var jag på ett ganska fint hotell och serverade på en välgörenhetsmiddag för toppgubbar och -gummor i bankvärlden. Hårt jobb och så lite betalt så det är som att jobba gratis. Mer än hälften av det jag tjänade efter skatt gick till tunnelbanebiljetten och en enkel middag på Burger King innan jag började jobba. Vill inte tänka på hur många timmar jag skulle behöva jobba om mina utgifter som hyra etc var beroende av detta!

Förutom slitgörat för nästan inga pund alls så var managern ett riktigt anushål. Hans arbetssätt var helt tvärtemot det som utmärker en bra chef och ledare och han verkade tro att hans härskarteknik ingav respekt. Efter skiftet samlades vi i personalmatsalen för sammanfattning och när en av teamledarna kritiserade supporten visade han ett intressant prov på hur man inte klarar av att få negativ feedback.

Förutom det faktum att det kändes både i fötter och axlar att jag jobbat, så kände jag mej mer som en observatör än en jobbare. Märklig känsla. På torsdag blev jag erbjuden ännu ett skift på samma hotell och eftersom de flesta eventsjobben finns på dylika inrättningar så är det bara att bita ihop och skaffa fler erfarenheter. En sak vet jag dock; jag kommer aldrig bli fast serveringspersonal där, med den usla managern och lönen.

 

 

 

 

 

...hahahaha...

 

Jag skulle minsann va seriös och blogga en massa. Det blev lite si och så med den saken... minst sagt! Så nu tänkte jag ta upp tråden igen och se om det blir nån ordning på det här! Oddsen känns ärligt talat sådär, men kan ju göra ett försök :-D

 

Livet i London är precis som livet i Sverige, fast istället för svartvitt lever jag i fyrfärg. De sista åren i Svedala var inte direkt höjdpunken i mitt liv och nu när jag varit i London i drygt ett år så är det en och samma fråga som ideligen dyker upp: Varför slösade jag tid där när det var här jag ville vara? Det är som om mina pusselbitar faller på plats och nu, NU! vet jag vad jag vill göra; jag vill jobba med event. Det är en stor del av den jag är och det är ju inte dumt att få betalt för en hobby och en passion. Skulle vilja gå en kurs jag hittade av en slump. Tyvärr hittade jag inte pengar att betala den med på samma gång, så nu försöker jag hitta alternativa vägar.

 

Känner mig motiverad till tusen och har sökt en massa jobb och varit på två intervjuer. Håller på att fixa till en svensk pubquiz och idag har jag varit på introduktionsdag på en agency som förmedlar olika cateringjobb. Bollen är i rullning, nu får vi se vad som händer. Under tiden är jag givetvis kvar på heltidsjobbet. En singeltant som jag måste ju betala räkningarna.

 

Annars då? Förra veckan var hektisk med aktiviteter var och varannan dag. Svårt att välja en höjdpunkt, men vackrast var nog ändå alla poppies vid the Tower. I år är det hundra år sedan första världskriget bröt ut och de 888,246 brittiska soldater som dog under kriget har hedrats med varsin vallmo (poppy), blomman som är en symbol för minnet av stupade. Utställningen heter Blood Swept Lands and Seas of Red och det är verkligen ett blodrött hav som fyller Towerns annars gröna vallgrav. Många tusen människor kommer för att se keramikblommorna varje dag - troligen har det inte varit så många på Tower Hill sedan den senaste avrättningen 1747 (av den skotske rebelledaren Lord Lovat, om ni undrar. Om ni skiter i vem och när så fick ni veta det ändå, för det här är min blogg!) Hur som helst, så här ser det ut om man står på bron vid den officiella ingången: