Lalla i London

Jamen å jamen, nu är jag ledig! Har sex semesterdagar att ta ut innan 31 mars (och de ska helst inte involvera dagarna innan eller efter påsk pga jobbet) så tog ledigt idag, bara sådär. Sen har jag bokar två torsdagar och fredagar i mars och har ytterligare en betald dag att använda. Shit pommes frites, vilket lyxproblem!

 

Så vad har jag gjort så här långt då? Jo, jag provade en grej redan innan jag gick upp: Att vara tacksam för det jag har för att få universum att på så sätt skicka mej mer saker att vara tacksam för. Började med att tacka för att jag har ett jobb, tak över huvudet (speciellt idag när det blåser rätt så mycket) och mat i både kylen, frysen och skafferiet. Jag var tacksam över den varma duschen och att jag hade rent vatten som jag även kunde dricka utan att bli sjuk. Så har jag även tackat för att min mobil krånglat värre än någonsin så att jag fick möjligheten att ägna lite tid åt att lära mej tekniska saker som att avinstallera, ominstallera, avinstallera igen och ominstallera. Samtidigt fick jag lära mig att ha ytterligare lite tålamod och självbehärskning (telefonen funkar troligen inte bättre om man slänger den i väggen, men det var nära att jag provade ändå, ifall att) och jag är väääääldigt tacksam för det. Sen ville nog ett par kompisar tacka mej för att jag dirigerade dem till fel hotell, eftersom jag inte hade adressen och google visade det närmaste hotellet i kedjan och det inte var det rätta. Varsågod. Tack också för att jag drog ut allt på golvet i garderoben, möblerade in en stor tvättkorg som jag fått och nu inte är riktigt säker på hur jag ska få in resten av sakerna igen. Tack för att jag kan slänga lite grejer bara för att de inte får plats kanske?

 

Förresten, jag ska inte sitta här och blogga. Ska ju försöka knô in de där nyss nämnda sakerna nånstans och sen ska jag eventuellt åka in till city nånstans och träffa den vilse familjen. Tack för mej. Tack. Tack.

 

Jag har väldigt svårt att tänka mig ett liv utan pasta. Gillar de italienska smakerna och väljer gärna restauranger med dofter från Toscana, Sicilien och andra delar av stövellandet. Säger sällan nej till en pizza, men det är framförallt pasta i alla former som smaklökarna älskar. Lagar såklart en del rätter hemma, men hade jag råd (om sällskap) så skulle jag välja att gå på restaurang oftare. Jag får ofta frågor om bra restauranger i London och tänkte här dela med mig av tips på tre italienska kedjor med bra priser och utmärkt mat:

 

Det första besöket gjorde jag på restaurangen på Strand tillsammans med ett gäng på 18 personer och alla var nöjda med maten. ALLA! Hur ofta händer det i ett sånt stort sällskap? Efter det har jag varit tillbaks flera gånger till just det restaurangen, men även provat den i Earls Court och Tower Hill. Blir liksom glad när jag upptäcker att det finns en Zizzi i närheten - häromsistens upptäckte jag att de finns i Westfield shopping centre, men då hade jag dessvärre redan ätit lunch. Men nästa gång...!

 

Gick förbi restaurangen vid South Kensington station ganska många gånger innan jag för första gången klev över tröskeln. Det ligger på vägen till mitt gamla jobb och såg ganska dyrt ut, med rika människor som åt frukost eller middag. Sen fick jag tipset att de hade take awaylunch för £5 så unnade mig det nångång istället för den trista lunchsallad jag vanligtvis hade med till jobbet (vi hade inte mikro) och var ganska lättövertygad som gäst. Har även ätit på restaurangerna vid Putney Bridge och St Christopher's Place. 

 

Ganska enkla och lite turistiska hak egentligen, men jag har aldrig blivit missnöjd. Har provat ett antal av deras olika ställen, nu senast på St Martin's Lane (nära Leicester Square tube station, mot Covent Garden). En väldigt busy lördag, precis vid lunch när alla vill äta samtidigt så fick jag ganska snabbt ett litet bord och ett glas prosecco och väntetiden för maten var ganska kort, speciellt med tanke på antalet gäster. Gott och vällagat. 

 

Vill även nämna Vapiano. Provade först en av deras restauranger i Stockholm och blev givetvis väldigt glad när jag sedan hittade dem i London. Maten är fantastiskt god, priserna utmärkta och det enda egentliga problemet jag har med dem är att man måste stå i kö för att beställa och sen stå kvar under tiden de lagar maten. Är man trött i fötterna och kommer i lunchrushen är det ett stort minus, men annars är det lätt värt det!

 

Sen finns det ju en oändlig massa andra restauranger som är värda att prova, både mycket mer genuint italienska, både dyrare och billigare och med andra förtjänster. Anledningen till att jag valt just dessa är att du kan finna någon av dem på de flesta platser i centrala London och de gör inte slut på alla pengar i pungen, utan du kan få god mat för runt £10-12 och samtidigt äta i en trevlig miljö. Glöm inte att ge lite dricks - serveringspersonal i London tjänar ofta ganska dåligt och ett extra pund som tack för servicen är så lite för dig men så mycket värt för servitrisen!

 

 

 

I går blev det en liten kvällspromenad genom mina favoritkvarter. Det var nämligen så att jag sett en annons på LondonSvenskar på grejer jag ville köpa av nån som var på väg att flytta. Eftersom jag på allvar börjat planera för att så småningom kunna hitta ett eget hem så behöver jag börja samla på mej lite saker (ja, mor och far och extramamma, jag ska ta med mer saker från Sverige också). Vi hade först lite knepigt att få ihop det med en tid som passade både mig och försäljaren, men enades till slut. Eftersom ett av mina mål är att tappa några kilon tog jag tillfället i akt att ta en promenad först. Så istället för att åka direkt till "hennes" station så gick jag va tuben vid Earls Court, gick ner mot Fulham Road och lite i kringelkrokar runt i mitt älskade Chelsea. 

 

När jag gick där så tänkte jag som så många gånger förr att här hör jag hemma. Här vill jag bo. Här ska jag bo! Bland annat passerade jag där jag bodde som nanny - läste nyligen i nån tidning att min gamla adress Drayton Gardens är en av Londons dyraste gator, så kanske får titta på nått annat så länge (tills miljonerna rullar in). När jag bodde där tänkte jag inte så mycket på det, men nu när jag vet så känns det ändå rimligt och jag såg på husen med lite andra ögon än då. Det är så vackert, tyst och rent liksom. När det dessutom står Aston Martins parkerade utanför huset så känns det hur det nästan osar lyx. Tänker att de som bor där handlar nog ganska sällan på Primark... Gick också en extra liten sväng uppåt i riktning mot Kensington Gardens och svängde in på en av de sötaste gränder jag vet, Kynance Mews. Så många gånger vi gick här, jag och min fina vän Pernilla, på väg till favoritpubarna. Dessa fina små bakgator är så mycket London, så mycket charm och för mig också så många minnen. Underbart!

 

Så kom jag då till lägenheten. Den var tömd på möbler och det enda som fanns kvar var sakerna de ville bli av med och ett par uppblåsbara madrasser som de använde nu när allt annat var skickat till Sverige. Trots att det var tomt så fick jag en sånt positiv känsla: Så här vill jag att mitt hem ska se ut! När jag kom tillbaks till mitt eget rum var jag tvungen att googla lägenheten. Den ligger ute på nätet och veckohyran är nästan lika mycket som min månadslön. Men en dag...!

 

 

Jag kan inte direkt påstå att jag varit nån fan av USA. Tycker att det är landet som är lite för mycket; för högljutt, för mycket världspolis, för mycket dubbelmoral och för mycket av allt liksom... Efter mitt Vegasbesök för några år sedan så blev jag ändå nyfiken på att se mer. Jag tycker forfarande att de lägger sig i för mycket saker i andra länder när de inte är direkt världsmästare på att ta hand om sitt eget land, men samtidigt så finns så mycket att se och uppleva. Vill gärna åka tillbaks till Las Vegas, ta en tur till Dallas, upptäcka New Orleans och andra delar av södern, följa i Scarlet O'Haras fotspår, shoppa i New York, hälsa på släktingar i svenskbygderna, åka Route 66 i en gammal amerikanare, besöka en ranch och rida med riktiga cowboys, Niagarafallen, Californinen, Chicago... Listan kan göras ganska lång. 

 

Den senaste tiden har jag dock tänkt mer och mer på en speciell stad: Nashville. Under hösten kollade jag både på tv-serien Nashville och på Jills Veranda. Två helt olika serier som båda på sitt sätt gör fin reklam för musikstaden. Jag har faktiskt under årens lopp allt oftare fått erkänna att jag gillar country. Förr tyckte jag det var skit, och mycket av den musiken som jag ogillade här inte till mina favoriter nu heller. Men samtidigt så... Det är ju här som rock'n'roll har sina rötter. Johnny Cash, Hank Williams, Dolly Parton - bara tre av alla fantastiska artister som uppträtt här. Nu för tiden är det Brad Paisley, Old Crow Medicine Show och Dixie Chicks som håller fanan högt. De sistnämnda ska jag faktiskt se och höra här i London i maj. 

Hur som helst, allt detta har resulterat i en önskan om att en dag får möjlighet att besöka Nashville. Skulle vara fantastiskt att se alla dessa små och stora arenor, andas countryluft och uppleva livsstilen i staden som ÄR countrymusiken från både igår, idag och troligen även imorrn. Har faktiskt tänkt så långt så jag skulle vilja göra en kombinationsresa till Viva Las Vegas, Nashville och Memphis. Nu ska jag bara hitta det perfekta ressällskapet. Och spara pengar förstås!!! Låt oss säga att det får ingå i femårsplanen...

 

Så här ser trafikordningen ut i London:

1. Cyklister. De är viktigare än alla andra och stannar inte för nått, för de har en Superstålmannenhjälm som skyddar mot allt (inte bara olyckor, utan troligen även cancer, radioaktiv strålning och munsår, skörbjugg och annat). De skriker gärna väldigt fula saker till fotgängare, givetvis utan att sakta ner farten för de vill inte gärna ha svar på tal.

2. Bilister. De kan bromsa, men de gör det helst inte. Korsar du en gata och en bilist helt plötsligt svänger in på sagda gata utan att använda blinkersen så är det ändå ditt fel om du blir påkörd. Du borde ju ha gissat att han/hon kanske skulle svänga och rent av ta kurvan på två hjul eftersom ja, de kan bromsa men de gör det helst inte. 

3. Fotgängare. Om du är ute och går får du skylla dig själv. 

 

Ja, det kan hända att jag nästan blev överkörd av en cyklist idag. Dessutom en som inte hade lyse i vintermörkret. Men visst, det var mitt fel att han kom farandes som skjuten ur en kanon. Såklart, som vanligt. 

 

Det här med veckonummer... Jag har inte tänkt så ofta på det tidigare, men jag tror att svenskar är lite besatta av veckonummer. Ni vet; "jag kommer på besök vecka 15, är du ledig då?". Vet du, jag vet inte. När är det? Mars? April? I England finns det ingen sån indelning av veckor. Jag vet inte när vecka 15 är. Upplys mig om exakta datum, tack (och det kom jag på för att jag precis fick ett mail som hänvisade just till detta, men jag har som sagt ingen aning).

 

En annan grej som irriterar mej ofantligt mycket mer: BANKID! Det är ta mej tusan problem efter problem efter problem. Nio gånger av tio funkar inte skiten. Jag får liksom planera i förväg när jag kan tänkas ha obegränsat med tid för att logga in. Igår kväll tog det mej i runda svängar en timma utan att ens lyckas logga in på csn. Nästan varje gång säger datorn att programmet saknas, jag laddar ner det igen, startar om datorn (bara det en process på fem minuter. Minst.) och får samma resultat; att programmet saknas. Fast jag precis laddat ner det för femtioelfte gången. Sån jävla buggskit!

 

Slut på meddelandet.

 

Det blir sällan precis som man tänkt sig. 

Idag hade jag planerat att gå på en meetup igen; en guidad promenad runt Piccadilly och St James's. Det blev dock tvärstopp halvvägs till mötesplatsen, då jag försökte byta tunnelbana i Earls Court. 15 minuter väntade jag på ett tåg som aldrig kom och först då meddelande de att det skulle ta ytterligare 12 minuter. Som den gnällkärring jag får lov att vara (visste att det var nått bra att närma sig medelåldern - eller är jag redan där?) så stampade jag iväg och klagade. Hur fanken kan det ta så lång tid i denna kommunikationernas guldålder att inse att tåget kommer vara en halvtimma försenat? Vavava? Självklart var det inte deras fel på stationen, det är det väl aldrig? De uppmanade mig dock att klaga vidare via email och det ska jag baske mig göra! Surtanten!

 

Hur som helst, denna brist på information gjorde att jag inte hann ta en alternativ rutt och på så sätt hinna. Istället bestämde jag mig för att åka till Notting Hill och ta en fotopromenad där istället. Både nytta och nöje alltså. Det blev typ en och en halv timma ute i friska luften, så åtminstone krôppskrutten är nöjd över dagens aktivitet. Nu är jag hemma igen, ska fixa en räksallad och glo på netflix tills min flatmate kommer hem och stönar för att jag stör. Japp, så får det bli!

 

I stället för att åka hem efter jobbet idag så gick jag en promenad runt Piccadilly. Ja, inte runt, runt på Piccadilly Circus, men i området där runt omkring. Idag startade nämligen nått som kallas Lumiere London. Det ska hålla på i fyra kvällar och är en slags belysningsfestival. Hahahaha, sorry med det lät ju apkonstigt och urtråkigt. Fast det va det inte, utan tvärtom ganska intressant. Det är diverse ljussatta konstinstallationer kanske man kan säga och de flesta hittar man i centrala London. Eftersom ljus av denna typ syns bäst när det är mörkt (surprise!) så kör de på kvällarna från idag tills på söndag. Får se om jag kanske kollar på nått mer imorrn!

 

I lördags var jag inte ute på hela, jäkla dagen. Inte ens för att ta ut soporna eller gå till närbutiken. Jag bara va inne, kollade serier på både tvn och datorn och sov en massa. Så kan det va för en glamourdrottning i London.

I söndags var jag ute hela, jäkla dagen. Min senaste hobby verkar ha blivit att gå på meetups. Har jag redan berättat om det? Skit samma, då gör jag det igen: Det finns en sida på nätet som heter meetup och hela idén går ut på att hänga på aktiviteter med grejer som man gillar och samtidigt träffa fôlk. I söndags lyckades jag klämma in två möten. Först en fotopromenad med Instagrammers och sedan countrykväll i Camden. Helt okej. Fast countryn va sådär. Drog mer och mer åt blues och till slut gick jag hem. Fattade inte heller vilka som var där för meetup men satt med några trevliga tjejer som inte hörde till den gruppen. Haha, så kan det gå. 

 

Igår jobbade jag bara på som vanligt, åkte hem, åt en baguette med nån slags lufttorkad skinka och slösurfade lite. Ibland måste även en glamourdrottning som jag bara softa. Idag var det dock fullt spett i livet igen. Eller... ja, nått sånt. För det första sov jag skitdåligt eftersom min chef visst glömde säga om han ville att jag skulle komma in till jobbet i ottan eller inte och sen svarade han inte på telefonsamtal (fyra gånger försökte jag) eller sms (två). Kände mej som en stalker, men hade ju ingen lust att åka till jobbet före kl sex om jag inte behövde. Till slut bestämde jag mej för att tolka vårt samtal som att jag kunde åka direkt till den utbildning jag var anmäld till och som började vid den mer humana tidpunkten 9.30 på morgonen. Så blev det. Och det var tur, för det va så han hade tänkt, men jag tycker det skulle underlätta om jag slapp gissa och vi hade nått slags preliminärt schema. Men det är jag det.

 

Utbildning var det ja. Eller nu visade det sig vara mer av en guidad gastronomisk promenad i Soho. Jättetrevligt, intressant och smakade dessutom gott med lite varuprover på diverse ställen, men utbilding... Jag vet inte det jag. Men får man betalt för att gå runt till små italienska delikatessbutiker, chokladaffärer och franska bagerier, så varför inte. Efteråt jobbade jag igen, övertid blev det åxå då mina jobbarkillar inte va Speedy Gonzales precis. Var på rejält dåligt humör när jag försenad som tusan åkte till kyrkan på quiz- och vinkväll. Blev ju rätt så mycket gladare när mitt lag dessutom vann. Hurra för det. 

 

Detta var allt jag hade att rapportera idag. Fortsätt följa mitt oerhört dramatiska och lyxiga liv i London... 

 

Ni vet väl vad folk säger om Morden i Midsomer? Att det är konstigt att det finns nån kvar där, med tanke på hur många som mördas och det med en väldig fart dessutom. Det har visats över hundra episoder och oftast hinner de ta livet av flera personer innan mördarna avslöjas. Fast jag har iofs hört att i det allra senaste avsnittet dog INGEN, så kanske ett trendbrott där? Hur som helst, i Ninni Schulmans böcker mördas folk i min gamla hemstad Hagfors i nästan samma takt och vet ni vad, det stör mej inte alls. Inte så snällt kanske... men så är det. Jag tycker till och med att det är underhållande. Nu ikväll har jag precis läst ut den tredje boken i serien, Svara om du hör mej. Spännande pussel, nästan som en Agatha Christie. Fast i Värmland. På ställen som jag faktiskt varit till. Och hjältinnan bor typ granne med min mamma, fast hon inte finns på riktigt. Eller min mami finns ju, men inte journalisten Magdalena i böckerna. Bra böcker, läs dem! (fast de är kanske lite, lite bättre för att hon handlar på Pekås, de promenerar i Blinkenbergparken och går på fest på Jonte, precis som jag gjort).

 

 

 

Ja, just det. Just nu sitter jag i soffan med tv:n på utan att titta. Dagens avsnitt av Emmerdale är precis slut, det är en halvtimma kvar tills Eastenders börjar och tänkte kolla på det också. Men nu torrtittar jag på nått ingenaningprogram, allt för att vara tydlig med att jag har tv:n på och tänker se på nått. Annars är risken stor att Les kommer in i vardagsrummet och blir superstörd av att jag sätter på televisionsapparaten när jag vill kolla igen. Jag är faktiskt inte säker på om hon alltid är störd av allt, eller om hon tror att jag gör saker för att irritera henne och därför blir störd... (om ni hänger med...). Så nu sitter jag här och icke-tittar i 30 minuter. För att slippa djupa suckar.

 

Annars då? Joda, har haft en dryg dag på jobbet då jag inte hade så mycket att göra mer än att skapa kaos med veckorapporten. Min manager är ju på semester och lämnade mej att göra rapporterna med lite halvdana instruktioner. Det blev inte jättebra. Misstänker faktiskt ganska starkt att han har en del trasseltrådar att reda ut när han kommer tillbaks. Men sånt är livet. MEN FAAAASIKEN! Nu precis kom jag på att jag inte gjorde klart skiten. Det va en grej som inte funkade, som jag skulle göra på eftermiddagen om systemet kommit igång och jag glömde. Hoppas inte posten gått iväg när jag kommer imorrn, så jag får fatt i alla papper innan de lämnar huset!

 

 

 

 

Har jag tappat stinget som shoppingproffs?
Jag var på ett stort jäkla shoppingcenter i fem-sex timmar och ändå hittade jag inte någon passande kavaj. Hur kan det vara så svårt? Behöver en ny, svart som passar i materialet till de byxor jag har. Den får inte vara för lång och inte för trång över tuttarna och den måste ha fickor som är tillräckligt stora för mobilen (har en liten version av Samsung, men nu för tiden tycks ju mobilerna bli större och större. Inte bra) och den lilla walkie talkien som jag använder på jobbet. Sjukt svårt, ändå lever jag i en jättestad med tusentals butiker...
Nej, det får bli nya tag. På måndag kanske. Imorrn ska jag attans i mej inte gå utanför dörren. Har mat för flera dagar hemma, och tänker ägna dagen åt att plocka bort en massa skit som jag har i rummet och sen bara glo på tv. Perfekt uppladdning inför jobbet!

Årets första dag. 

Jag mår alldeles utmärkt! Var på en trevlig tillställning igår, gick inte hem som siste man/kvinna och drack precis lagom mycket alkohol. Fick en fin vy av riktiga kanonfyrverkerier som de smällde av nånstans norr om floden också. Perfekt!

 

Så nu är det några dagars fritid som gäller innan det är dags att sätta igång och jobba igen. Trettonhelgen är ingen helg här, så det betyder att från måndag är allt som vanligt igen med jobb. Ska bli spännande att se hur det utvecklar sig. Ärligt talat, för ett år sedan hade jag inte alls planerat att vara precis där jag är idag, men jag är glad för att jag är det. Målet jag hade var att utvecklas inom visual merchandising, hitta en tjänst med lite högre lön och sedan jobba mot lönemålet £30.000 inom två år. När jag sedan sa upp mej på IKEA kändes den lönen väldigt avlägsen, och det har varit ett minst sagt kämpigt år när jag ibland undrat om jag skulle kunna betala hyra, och faktiskt halvt på allvar undrat om jag skulle vara tvungen att sätta mig på gatan och tigga. Funderade till och med på vilka kläder jag kunde ha på mej som var lämpliga... Tack och lov så slapp jag ju det, men det var i grevens tid som jag fick mitt heltidsjobb. Nu kan jag ju erkänna även för er att om jag inte fått börja precis då så hade jag antagligen varit tvungen att antingen flytta till Sverige eller fundera på nån snabbt lönande brottslig bana. Tur också att man åtminstone för det mesta fått något i magen när man jobbat med catering (även om det drivit upp mitt sockerberoende till oanade höjder). 

 

Nu när jag tänker tillbaks och sedan framåt så är det där lönemässiga målet ändå mer realistiskt än det var då för ett år sedan, trots den ekonomiska ravin jag varit i. Känner att jag fortsatt kan sikta ditåt och det känns så himla gôtt! Dit jag först och främst vill komma är nog ändå att tjäna ett par hundra pund till i månaden och lägga den summan på ett annat boende. När jag först kom tillbaks till London tyckte jag det var trevligt att dela lägenhet, och dessutom en trygghet då någon faktiskt märker om man försvinner. Som det är nu så känner jag att jag är ganska trött på min ena sambo och den bästa tiden är när hon är bortrest. Innan jul var hon i Sydafrika i nästan två veckor och det var som att ha semester. Tyvärr är ju bostadsmarknaden rena rama vilda västern här i stan, och det finns många cowboys som troligen skulle vara bättre som kofösare än mäklare eller landlords. Vi får se hur det blir, men ett eget krypin står absolut på to-do-listan inför 2016. 

 

På tal om lista; jag har så smått börjat knåpa på en sådan för att göra upp lite planer och se vad jag kan åstadkomma det här året. Tror att det är första gången jag gör en sån sak så konkret, men det känns kul och inspirerande. Har skrivit upp saker som jag i varierande omfattning sagt eller tänkt att jag vill göra nångång. Ni vet, den där luddiga framtidsgrejen som antingen inte händer eller så tar det 30 år (har dock inga så gamla planer, men nästan...). Tror att ni kanske kan få ta del av den inom kort. VI HAR HELA LISTAN, ni vet. Precis som Aftonbladet. Stay tuned, som de säger...