Lalla i London

Det har hänt att jag suttit i timmar och drömt om än den ena, än den andra fantastiska lägenheten i London. Surfat på mäklarsidor och fantiserat om miljonerna jag önskade fanns tillgängliga till en egen lägenhet, helst i Chelsea, Kensington eller möjligen Fulham.

 

 

I verkligheten är det inte lika lätt att bara välja och vraka bland erbjudanden om boende. Att kunna ha nått eget skulle visserligen vara trevligt, men jag prioriterar en del andra saker. Nånstans måste en rimlig hyra möta andra krav. Eftersom jag i mitt tidigare Londonliv bodde ganska centralt så var jag lite petig med det, eller åtminstone att jag hade en relativt snabb väg till jobbet. Andra viktiga punkter på listan var att det skulle vara rökförbud i lägenheten, helst trägolv (engelskmän har ju en onaturlig förkärlek till heltäckningsmattor) och att mina flatmates skulle vara "lagom" vuxna. Egen lägenhet i de områdena jag vill bo i funkar inte med den lön jag har nu. Kanske skulle kunna bo en studio flat, men då ska man ju dessutom betala alla räkningar själv och oftast har man visserligen ett eget litet kök och dusch (japp, inne på rummet!!) men delar toa så det är ju ändå inte eget helt och hållet (och delad toa kan dessutom va grymt ofräscht...) 

 

Men, tillbaks till bostadsjakten: När jag väl fått jobb började jag lite mer målmedvetet att leta efter rum. Att jag skulle dela var jag ganska på det klara med. Dels är det ju som sagt va en fråga om pengar och dels är jag ju en ganska social person. Det är dessutom ganska skönt att ha en liten extrafamilj ifall nått händer - den riktiga familjen är ju långt bort i Sverige. När man hyr lägenhet och även rum är det vanligt att man går genom en agency. Man får betala en avgift för att få deras hjälp (som ibland bara består av att de ger dig ett hyreskontrakt som du ska signera). Man kan också hyra privat, men då brukar risken att bli lurad vara högre...

 

Hur som helst, jag hade redan tidigare registrerat mig på sajten spareroom och utbudet var stooort! När jag började leta på allvar insåg jag snabbt att för att ha nån chans att hinna va först på bollen och bli erbjuden en visning behövde man betala för deras "Early bird"-tjänst, så mitt konto fick avvara £20 till denna aktivitet. Jag kollade, kollade, kollade, mailade, mailade, ringde, mailade... För det första var det inte lätt att hitta nått alls med en vettig hyra i de områden jag kunde tänka mig. Om jag hittade nått var erbjudandet att dela med tre rökande män i en lägenhet som senast renoverades 1979 eller "seven fun-loving girls in their early twenties" som erbjöd en säng i delat sovrum. Tjoho, så ogärna jag ville det. När jag hittade nått som verkade bra så fick jag sällan svar och de lägenheter jag faktiskt sett har varit bedrövliga.

 

Gissa om jag blev glatt överraskad när jag var på visning i måndags. Hade skickat en förfrågan om rummet i lördags, fått svar i söndags och google-mappat huset på söndag kväll. Var lite tveksam om jag ville gå dit, för trots att området är fint så såg huset rätt trist ut. Bilderna på lägenheten var dock fina och med tanke på de senaste erfarenheterna av sunkiga rum och konstiga flatmates så tänkte jag ändå ge det en chans. Tur! Lägenheten är fräsch och ganska nyrenoverad, tjejerna är jättetrevliga (och vuxna: 28 och 36 år) och det enda som inte är ultimat är att sovrummet är ett enkelrum och har matta - dock en nyinlagd, typ hampamatta. Kändes som en jobbintervju och eftersom de skulle träffa två andra intressenter så blev jag dessutom ganska nervös innan jag fick svar. Men JAG FICK RUMMET! Inte i mitt förstavalsområde,då jag faktiskt knappt kände till Southfields förut, men jag är nöjd och det känns bra. Hurra, snart har jag ett eget rum ;-)