Lalla i London

Bloggen har haft semesterstängt, men nu är jag tillbaks. Eller semester förresten; den är väl snarare så att jag jobbat en massa och inte hunnit med bloggen, så därför har den fått vila.

 

Förra veckan såg först skral ut på jobbfronten, men sedan tog det fart. Faktiskt jobbade jag varenda dag, även om det bara var korta 4-timmarspass ett par av dagarna. Sen hade jag två guidningar och däremellan jobbade jag med egna grejer plus att jag var på en kurs på måndag förmiddag följt av ett möte på eftermiddagen. Fullt ös alltså, så när jag var ledig igår var jag som en trött padda - en sån som hoppat runt, runt i olika vattenpölar i evigheter och fått ont i benen typ.... Så, på den helgdag när jag tänkt göra nån kul utflykt eller nått så började jag med att sova till halv tio, sen städade jag badrummet tämligen grundligt, tog en dusch i renheten och placerade mej i soffan för att plöja igenom resten av Sons of Anarchy.

 

Alltså Sons, vilken tv-serie! Egentligen borde jag inte alls ha varit så totalt fast och uppslukad. Det är alldeles för mycket våld, blod och död för att passa mej. Ändå har jag plöjt igenom alla avsnitt, alla sju säsongerna, varav de sista 13 episoderna på bara två dagar. Jag har kommit på mej själv med att blunda eller klicka upp facebook ibland, bara för att jag inte klarade av eländet, ändå har jag velat se vad som ska hända härnäst. Ibland har jag ändå undrat över varför aldrig nån verkade ställas till svars över alla mord. Åtminstone en mamma någonstans borde ju ha krävt en utredning när hennes son och hans åtta kompisar hittades skjutna? När jag hade sett sex säsonger och kollat upp att den sjunde och sista visats i USA i höstas så funderade jag på att köpa den för trodde inte den skulle bli tillgänglig på netflix så snabbt. När jag såg att den fanns där i söndags efter jobbet så började mitt SOA-maraton omedelbart!

 

Det hade faktiskt nästan inte kunnat sluta på ett annat sätt. Ändå grät jag typ hela sista avsnittet. Faktum är att tårarna fortfarande hängde i ögonvrån när jag gick och la mej och jag känner mej fortfarande lite tom. Till viss del tror jag att det beror på Jax Teller, huvudpersonen. Han påminner mig om fina, fina vännen Firden och så saknar jag honom, som om han var levande och dog igen. Inte för att han sköt människor till höger och vänster som Jax, inte alls. Det var bara nått med utseendet, nånting med rörelsemönstret som jag inte kan sätta fingret på. Kanske var det därför jag fastnade för SOA? För att jag fick låna min vän från himlen eller var han nu än kan vara efter den där jäkla olyckan. Förstår inte att det kan vara snart 4 år sedan han lämnade oss, när det fortfarande känns som om han faktiskt ändå kanske är därhemma i stugan, eldar i spisen och spelar Hank Williams så det dånar.

 

Inser nu helt plötsligt att det här inlägget inte alls blev som jag hade tänkt. Jag skulle ju skriva om jobb, men det får väl komma nån annan gång. Nu ska jag göra nått vettigt av den här dagen innan det är dags för att guida en grupp i the City. Hoppas det slutar att blåsa så förfärligt och att det kommer minst 5 personer så jag har nån slags vettig inkomst idag åxå...