Lalla i London

Jag hade tänkt skriva några rader igår, det hade jag faktiskt. Men så var jag så upptagen av att göra ingenting. Hade också tänkt åka och handla, men det blev inte heller av. Jag behövde vara lat, och eftersom ingen kan säga åt mej vad jag borde så var jag precis det. Lat alltså.

 

I lördags var det dock full rulle. Lämnade hemmet redan kl 9 på morgonen och åkte till Westminster för att göra en guidad tur med ett par som fått promenaden i present. Visst är det en bra idé - man kan ge bort en guidning med mej! Efter det åt jag lunch på ett av de bästa pizzaställena i la stada, nämligen Franco Manca. Mätt och belåten tog jag mig tillbaks till Westminster och gick på Cabinet War Rooms, Churchills bunker under andra världskriget. Har tänkt göra det länge, men avskräckts av entrépriset på £18. Nu blev det iallafall gjort och det var riktigt intressant. Sen hade jag ju planerat se Lord Mayor's årliga fyrverkeri, men det var inställt pga händelserna i Paris. Ja, jag blev lite besviken, men samtidigt har jag förståelse för att de dels inte vill ha en större folkmassa samlad efter något sånt, dels att de ställer in av respekt för offren. Så istället promenerade jag längst floden, tog bilder, åkte till London Bridge och tog bilder där och sen även till St Paul's. Avslutade med ett besök på en sportbar (fd Sports Café som jag och min goda vän Pernilla brukade frekventera när det begav sig - inte samma place nu, P...), lite svenska vänner och en fotbollsmatch mellan Sverige och Danmark (ja, det va visst EM-kval...). Bra dag som slutade hemma igen runt midnatt. Jepp, 15 timmar och drygt 22.000 steg senare.

 

Igår försökte jag mest greppa det här med Paris. Det är så himla konstigt, men när alla ungdomarna sköts på Utøya kändes det så nära, och nu känns det så långt bort trots att Paris nästan är min granne. Jättekonstigt. Det var liksom mindre risk för att det som hände i Norge skulle kunna hända i Sverige dagen efter, medans det som skedde i Paris skulle kunna upprepas här i London imorrn. Hur kan det då kännas mer avlägset? Kanske är det för att det alltid finns här. Hotet. Att det kan hända precis när som helst. Att det nästan förväntas hända. London har så länge jag kan minnas varit ett terrormål i större eller mindre utsträckning. Har sett i en facebookgrupp för Londonturister att några varit tveksamma att åka hit, men så känner inte jag. Det här är min stad, mitt liv och skulle jag gå runt och vara rädd hela tiden, undvika platser och olika tillställningar, ja då blev det ett fattigt liv. Om jag blir skjuten eller sönderbombad, så antar jag att det var meningen. Jag tänker inte fly från min stad!